svensk skräck

läser en recension av andreas marklunds skördedrottningen, som jag är lite nyfiken på, och den verkar ju värd att införskaffa.

men recensionen innehåller det här stycket: "boken lanseras som en ny svensk skräckroman, men det känns nästan som en lite för snäv klassificering och kan nästan skrämma bort potentiella läsare. men förhoppningsvis har john ajvide lindqvist lyckats övertyga oss svenskar om att skräck inte behöver vara lika med dåligt."

är det inte dags att sluta betrakta skräck som någonting per automatik dåligt? om guilty pleasures som chick lit & deckare slipper undan, så borde väl skräcken likaså?