att skriva om att skriva
är bara ett substitut, en jävla bortförklaring, för att slippa erkänna att man inte har någonting att skriva om. vi fick lära oss, någon gång på någon kurs någonstans, att man ska skriva om det man känner till. men det är ju just med den inställningen som man bara sitter där och tänker generationroman eller, i bästa fall, tänker bukowski och supa ned sig sedan skriva om hur det känns att vara skitfull och försöka skriva/skriva. bättre skriva om någonting man inte har en aning om. ta en idé och sedan ta reda på (vad det handlar om) hur fan man ska kunna skriva om det? läxa: skriva en skräcknovell, sfnovell, linda skuggeroman. jag tänker det skulle kunna fungera, annars sätter jag mig och super till ikväll och skriver om hur det känns att vara full och inte kunna skriva en skuggekrönika ens. ut i solen nu, tjocka människa
3 comments:
Jag läser om och läser om det här inlägget. För jag känner igen mig så mycket. Suck.
Det roliga med att skriva ar att inte veta vad man skall skriva om. Ge dej en rubrik, vad som helst, och skriv sedan nagra rader som passar under rubriken. Du kan borja utan att veta hur du skall fortsatta. Pa det sattet kan slutet vara lika overraskande for dej som for dem som kanske kommer att lasa vad du skrivit.
sleepless - tack. heh, tror jag
hpy - mm... men alltså, även om det kan låta så på det jag skriver så är jag ju tyvärr inte nitton och går en skrivkurs. men jag har vart och jag har gjort, så jag är rätt trött på de där skrivövningarna. särskilt eftersom de alltid innefattar ett moment som inte kommer av sig självt, i det här fallet kom på en rubrik. jag menar, om jag kommer på en rubrik då har jag ju redan skrivit färdigt halva texten i huvudet. det är ju själva rubriken/upplägget/idén som är problemet. det är inte meningen att låta dryg, mer bitter, och tack för tipset; jag lovar att testa det iallafall
Post a Comment