memories, like fingerprints, are slowly fading
jag hade en fotolärare i gymnasiet som hatade mig. den enda gången jag minns att jag fick en ordentlig kommentar av ett foto, var när hon hävdade att ett stilleben jag hade tagit var ett vykort och inte någonting som jag fotat själv (vilket väl säger en del om hur tacky det formodligen var, men ändå -- får man tvivla så på sina elever?)
annars tog jag mest kort på trafikljus genom bilfönster och kontrasterade upp dem tills det bara var vita fläckar mot svarta bakgrunder. min andra fotolärare sa att han förstod vart jag var på väg någonstans med dem, och för det älskade jag honom en smula -- eftersom jag själv inte hade en aning om vart det kom ifrån, eller vart jag var på väg
2 comments:
Det här fick mig att börja skriva ngt om min gamla bildlärare men jag kasserade halvvägs ety ingen riktning ngnstans. Din story så mkt lyckligare.
åhh... bildlärarna, de var ju i en klass för sig. som att det var ett arbete med helt andra krav på kvalifikationer än vanliga lärare (undantag - gympalärare + hemkunskapslärare). å andra sidan hjälpte de ju upp ett och annat medelbetyg för mig, så jag klagar absolut inte
Post a Comment