att läsa

när vi var på besök hemma hos min mormor & morfar när jag var liten brukade jag smyga in i vardagsrummet, medan de andra satt i köket och drack kaffe eller så, och smygläsa deras böcker. jag läste ut rambo där, i en läsfåtölj i skinn, utan större men. men sedan började jag läsa en bok som hette "phantoms" av dean r koontz. den börjar helt fruktasvärt, med att en kvinna kommer på besök till en amerikansk småstad och upptäcker att den är helt tom. succesivt upptäcker hon liken efter stadens innevånare, mer eller mindre i delar. en minnesvärd detalj är att hon hittar ett huvud i en ugn. det fuckade upp mig totalt -- mycket eftersom jag visste att mina föräldrar skulle skälla på mig om de fick se vad jag läste, och jag därför aldrig lyckades läsa särskilt långt i den där satans boken. däremot läste jag om de där första, horribla kapitlen var och vartannat besök. när jag sedan, flera år senare, lånade boken och läste ut den, så insåg jag ju att det inte var så farligt. det var något larvigt monster som hade ställt till med all oreda. fantasin överträffar alltid "verkligheten" -- det är därför skräckfilmer där man inte får se monstret/mördaren/whatever skrämmer mig så mycket hårdare

tidigare: när jag tröttnat på biggles och såna där böcker där fem/tre/tvillingar löser "mysterier" så började jag gå igenom föräldrarnas bokhylla. mitt mest flagranta misstag då var att läsa alla böcker av sidney sheldon som de (mamma, i guess) hade
---
det som startade mina funderingar kring läsning och barndom var gubbsodas romanblogg, kapitel två