Under sömnlösa nätter sitter hon vid dens fötter med en kopp thé, en mugg kaffe, ett glas vin. Med någon bok att läsa högt ur eller ett block att skissa i. Hon pratar om sig själv, om sitt liv och alla misstag. Om allting hon önskar att hon gjort annorlunda, om allt hon önskar att hon försökt göra och allt hon önskar att hon aldrig gjort överhuvudtaget. Sakta börjar den förstå henne och vad som gjort henne till den hon är – och den gråter oftare nu, över hennes berättelser, än den gjorde i början över sitt eget öde.
Under hela dagar då hon ringt och sjukanmält sig sitter hon i soffan mittemot den och mumlar fram fruktansvärda berättelser om saker som hon utsatts för och varför det kanske, förmodligen, jo det måste nog ha varit hennes eget fel. För hur skulle någon annars kunna göra sådana saker mot en annan människa? Om det inte på något sätt var hon som fick dem att göra allt det som… det skulle betyda att ondska i dess mest koncentrerade form verkligen existerade, och… nej, det måste ha varit hon som gjorde någonting fel.
Under flera veckors semester sitter hon i timmar och försöker förklara för den att hon är så ledsen, men att det var det enda hon kunde komma att tänka på. Att den var den enda skapelsen i hela universum som hon kunde föreställa sig skulle kunna ge henne bara ett uns av all den kärlek som hon så förtvivlat behöver, och behövt hela sitt liv. Hon vet att hon gjorde fel, men hon var så ensam, så desperat, så nära att hoppa från den där bron som går över ån, som förmodligen inte ens är tillräckligt hög för att döda henne men hon tänkte att kanske skulle hon slå sig medvetslös och drunkna.
