uppbränd
vad gjorde människor innan de kunde bli "hysteriska"? och vad gjorde de mellan det och fram till de kunde bli "utbrända"? hoppade från ett stup? eller räddades de av att de ändå dog när de var trettio, så de slapp stå ut så länge?
det känns som att det är samma symptom på samma problem, att det är outsägligt meningslöst att leva för somliga sometimes. kan det vara så?
det finns en massa saker som jag inte tar i beaktning här, som serotoninnivåer och depressioner, men ibland känns det som att människor även skulle behöva höra att det är ok att tycka att livet är kasst. att alla tycker det någon gång.
när jag var liten trodde jag att alla vuxna var lyckliga, för att de fick göra som de ville och allt. när jag blev lite äldre trodde jag att alla "normala" människor var lyckliga, eftersom de var normala typ.
idag känns det som om nästan alla går omkring och är mer eller mindre missnöjda med tillvaron. och det vore ju sorgligt om det är så det ska behöva vara
2 comments:
När jag var liten hade jag ångest över att behöva bli vuxen och jobba och handla mat, ångest över att jag skulle bli tvungen att utföra en massa tråkiga saker. (Insikten kom när min mor sade till mig att man måste underhålla sina nagelband. Kände mig oerhört förorättad över detta fysiska "måste". Needless to say ser mina nagelband antagligen förfärliga ut.) Så här efteråt kan jag tycka att jag hade ganska rätt, men å andra sidan blir det inte roligare än man gör sig och jag har tack och lov inga problem att underhålla mig själv. Att inte besitta fantasin måste vara ett öde värre än utbrändhet. Hellre uppeldad, any day.
Det är absolut viktigt att få höra att det faktiskt är ok att tycka livet är kasst ibland. När jag var yngre var jag på en ständig quest att "bli lycklig." Tills jag förstod att folk i allmänhet inte alls går omkring och känner sig lyckliga och "uppfyllda". Det var sköntskönt att inse.
Post a Comment