Twitter Updates

    twitter

    4.7.11

    nancy boy

    läste i johan hiltons blogg att q:et som i queer nu finns med i göteborgs hbtq-festival, och kom att tänka på ett mycket fint inlägg av honom. jag läste det då och det fastnade.

    sedan twittrade jag om att det har hänt lite för ofta på sistone att det kommit fram snubbar jag absolut inte känner och helt oprovocerat, och rätt otrevligt, frågat "är du bög?" bara sådär. som vore jag arton år igen. häromsistens fann jag mig någorlunda och frågade "spelar det någon roll?", och fick till svar "ja, lite. jag är nationaldemokrat". vilket ju kanske är en anledning, men inte en som fick mig att bli lugnare.

    det fick mig i alla fall att fundera på hur länge det här har hänt mig, och jag kom fram till att det var någon gång i gymnasiet då jag började surna till på könsroller i allmänhet och hur kläd-/sminkgrejen som jag gillade var helt förbehållen tjejer -- både i hela min gymnasieskola, och i min bekantskapskrets. de jag umgicks med då hade inga problem med hur jag såg ut, oftast, och när jag började gå ut på popklubbar i stockholm med ett nytt och litet mer homogent gäng, så såg vi alla ut som små penntroll -- mer goter än pop, men det gjorde å andra sidan de flesta andra också.

    sedan dess har jag varit gay-acting, om man kan använda en sådan term (eller bara mer eller mindre fjollig), och det har lett till att pojkar och män känt att de har varit tvungna att prata om det och/eller mucka med mig när jag är ute.

    och jag vet ju att det är värre att inte kunna älska någon av samma kön utan att folk ska tala om för en att man är äcklig eller
    onaturlig, och det är saker som homos utsätts för varje dag på internet, i medier, och i fikarum. det är inte samma sak för mig, jag är fortfarande en vit heterosnubbe i vardag och arbetsliv.

    men samtidigt kan jag bli så ledsen över att det sätt jag valt att se ut är så provocerande -- jag tuperar inte håret längre, men jag har fortfarande svårt att gå på klubb utan mascara -- och att det nästan inte är någon skillnad mot för tio-femton år sedan på vissa människors reaktioner.

    under lång tid, från de där första trevande åren i gymnasiet till för bara några år sedan, så definierade jag mig som bisexuell. det var den stämpeln jag kände att jag ville sätta på mig själv för att tala om att jag inte kände mig bekväm i rollen som heterosexuell man. till slut valde jag ändå att börja säga att jag är straight, eftersom jag faktiskt inte tänder sexuellt på killar, men jag känner fortfarande att min identitet är ett slags limbo. jag känner mig inte som en man, fullt ut.

    och det var inte särskilt länge sedan jag och min flickvän gick genom stan en natt och någon skrek "jävla flator!" åt oss. innan det var det ett gäng punkare som skrek "bögjävlar!". och så matar vi hatet, för jag hatar ju tillbaka. önskar jag kunde låta bli, men jag blir helt kall inombords. där är det inte heller någon skillnad mot när jag var liten.

    3 comments:

    tchoupy, nattbuss, whatever said...

    om vore detta facebook skulle jag gilla inlägg, forts irritera mig människans enfaldighetsbaserade grymhet.

    nina said...

    Det är fint ändå att människor orkar vara sig själva, oavsett om du väljer att ha ett epitet som bi eller inte. Det är inte alla som vågar eller orkar det. Även om det handlar om så "banala" saker som mascara. För det är ju banalt. Hur orkar folk bry sig om ngn, kvinna som man, har mascara eller? Vad spelar det för roll? Jag blir så fasligt trött på att andra ska döma människor efter deras utseende/val av utseende. Hur har de tid eller ork till det? Jag har fullt sjå att ens hinna med att avgöra om jag själv ska ha mascara eller inte.

    Så tjärlek på att du orkar!

    Mikael Sol said...

    Känner igen mig i det där allt för väl, även om det var några år sen jag slutade med smink. Folk tror ändå att jag är bög och de blir provocerade av det.